Greta Jansdotter föddes 1795 i Norrbärke. Som tonåring flyttade hon till Falun för att arbeta som piga i kvarter 9, gård 10. Det var där hon efter en period mötte sin blivande man, Abraham Norberg från Vika. Paret vigdes i Falun i januari 1831, då Greta var 36 år gammal, med klockaren J.U. Berger som giftoman. Efter bröllopet flyttade Greta till maken i Utanhed där han arbetade, men lyckan blev kortvarig. I februari 1832 föddes dottern Sara Greta, men den lilla flickan avled innan hon hunnit fylla ett år. Svårigheterna slutade inte där; redan i december 1834 drunknade Abraham, endast 46 år gammal.
På Staberg fanns även Stina. Hon var dotter till Back Per (Petter) Persson från Norrbärke och Anna Ersdotter från Söderbärke. Fadern hade fått arbete som dagkarl på Staberg efter att han tidigare jobbat som detsamma på Rankhyttan. En dagkarl var en äldre historisk benämning på en person som utförde tillfälligt kroppsarbete mot dagslön, till exempel inom jordbruk eller gruvdrift. Arbetaren var inte fast anställd på samma sätt som en statare, utan avlönades per dag och utförde ofta tyngre grovarbete. Familjen hade anlänt till Staberg i oktober 1849. Ifall den 41 år äldre Greta och den 14 åriga Stina blev vänner eller bara fick arbeta ihop med olika sysslor är idag okänt. Vad som också är okänt är ifall de två från Staberg kände Anna Stina på Storbo, en gård som låg ca 7 km bort. Hon och familjen levde på gården som var hennes farmors föräldragård. Klart är i alla att dessa tre kom att knytas samman på värsta sätt.
Den 3 maj 1851 skulle Greta, Stina och Anna Stina ta sig över Korsnäs-strömmen, det korta, strömmande vattendrag som förbinder sjön Hosjön med Runn. Landsvägen passerade här, och man var beroende av broar för att ta sig fram mellan socknarna. Gränsen mellan Stora Kopparbergs och Vika socknar gick rakt över strömmen. Hur området såg ut år 1855 går att se på bilden till vänster som är ett urklipp ur en karta över hur järnvägen skulle dras och som går att hitta på lantmäteriets hemsida. Under 1850-talet var Korsnäs ännu inte det stora sågverkssamhälle det senare blev, utan präglades av äldre hyttdrifter, flottning och skogsbruk. Bron hade på grund av höga vattenflöden under våren förstörts och man behövde båt för att kunna komma över. Man hade inte påbörjat flottning i strömmen än utan den brukades till att driva kvarnar och hyttor. Det finns historiska belägg för hyttor i Korsnäs på 1600- och 1700-talet i Tabula Geografica och i Jacob Ingelssons berättelse om Stora Kopparberget år 1716. Korsnäs masugn, eller ”Järnverket”, var aktivt under andra halvan av 1800-talet då hytt- och smidesdriften upphörde på platsen. Korsnäsbolaget och sågverken i Korsnäs etablerades på 1850-talet och på slutet av 1850-talet anlades även den järnväg som passerar norr om holmarna. Arkeologiska och geotekniska undersökningar har visat att det förekommer utfyllnader med slagg på intill 4 meters djup på båda sidor om strömmen och den bör således ha varit rätt mycket bredare förr. Kanske möttes Greta och Stina från Staberg Anna Stina från Storbo på stranden intill den trasiga bron. Vems som lånade dem båten vet vi inte. Man klev i alla fall i sin båt i en helt annan miljö än den som vi känner idag.
Strömmen på Vikasidan var särdeles strid och ström. På en karta från 1855 har kartritaren ritat in strömmande linjer just där. Båten skjutsades ut från land och Anna Stina rodde för allt hon var värd. Men kvinnorna skulle aldrig komma över till andra sidan. I död- och begravningsboken för 1851 går att läsa följande: Drunknade i Korsnäsström därrigenom att ekan som begagnades vid överfarten, i anseende till brons förgöring af vattuflödet, nerdrogs å stocken och omkullstjälpte.
Eftersom det inte flottades timmer genom strömmen än är det inte en sådan stock båten kantrade mot. Kanske var det en del av den kvarvarande brokonstruktionenantingen, bottenstockar, stenkistor eller de grova spännstockar som låg närmast vattenytan – låg kvar, halvskadade eller förskjutna i det forsande vattnet. Om ekan krockade mot en sådan brostock krävdes enbart ett par sekunder press från sidan för att den skulle slå runt.
Vid förra sekelskiftet drunknade ungefär 1 100 personer varje år. Nio av tio av de förolyckade var män, två av tio barn. 1899 gjorde Svenska livräddningssällskapet en undersökning som visade att endast ett av tio barn i skolan kunde simma. Majoriteten av dem var pojkar. Redan 1760 hade man dock börjat undervisa i simning, men bara för utvalda grupper. Den första kända simskolan fanns på regementet i Karlskrona, där de blivande sjöofficerarna utbildades. Under det följande seklet införde fler militärutbildningar simning på schemat. Greta, Stina och Anna Stina kunde med största sannolikhet inte simma. Och även om de kunnat det hade chansen att klara sig i den strida strömmen varit minimal.
Greta begravdes på den södra sidan om Hosjö kyrka den 11 maj 1851. Exakt var är inte längre känt. Stina återfanns aldrig.
 |
| Död- och begravningsbok för Vika socken, 1834. |
Som änka flyttade Greta vidare till Lönnemossa för att återigen arbeta som piga, innan hon 1845 fick tjänst på Staberg. Stabergs bergsmansgård hade köpts av handelsbolaget Forssbeck & Kiellman 1820, som lät uppföra en ny huvudbyggnad. År 1840 såldes gården vidare till Erik Wilhelm Kinnman, som flyttade in i den ståtliga nya herrgården 1845. Det var till denna nybyggda herrgård Greta kom, och inte till den äldre, röda bergsmansgård som man kanske förknippar med Staberg idag. Staberg var en storgård med ett omfattande tjänstefolk, deras och familjernas namn fyllde hela fem sidor i husförhörsboken.
 |
| Husförhörsbok från Utanhed, Vika socken. |
Strömmen på Vikasidan var särdeles strid och ström. På en karta från 1855 har kartritaren ritat in strömmande linjer just där. Båten skjutsades ut från land och Anna Stina rodde för allt hon var värd. Men kvinnorna skulle aldrig komma över till andra sidan. I död- och begravningsboken för 1851 går att läsa följande: Drunknade i Korsnäsström därrigenom att ekan som begagnades vid överfarten, i anseende till brons förgöring af vattuflödet, nerdrogs å stocken och omkullstjälpte.
Eftersom det inte flottades timmer genom strömmen än är det inte en sådan stock båten kantrade mot. Kanske var det en del av den kvarvarande brokonstruktionenantingen, bottenstockar, stenkistor eller de grova spännstockar som låg närmast vattenytan – låg kvar, halvskadade eller förskjutna i det forsande vattnet. Om ekan krockade mot en sådan brostock krävdes enbart ett par sekunder press från sidan för att den skulle slå runt.
Vid förra sekelskiftet drunknade ungefär 1 100 personer varje år. Nio av tio av de förolyckade var män, två av tio barn. 1899 gjorde Svenska livräddningssällskapet en undersökning som visade att endast ett av tio barn i skolan kunde simma. Majoriteten av dem var pojkar. Redan 1760 hade man dock börjat undervisa i simning, men bara för utvalda grupper. Den första kända simskolan fanns på regementet i Karlskrona, där de blivande sjöofficerarna utbildades. Under det följande seklet införde fler militärutbildningar simning på schemat. Greta, Stina och Anna Stina kunde med största sannolikhet inte simma. Och även om de kunnat det hade chansen att klara sig i den strida strömmen varit minimal.
 |
| Urklipp ur karta från 1855. Källa: Lantmäteriet. |
Greta begravdes på den södra sidan om Hosjö kyrka den 11 maj 1851. Exakt var är inte längre känt. Stina återfanns aldrig.
 |
| Urklipp ur karta från 1833. Källa: Lantmäteriet |
Anna Stina begravdes på Vika kyrkogård den 11 maj 1851 men var exakt är inte längre känt. Anna Stina efterlämnade sin man Johan, två söner och en dotter. Hennes yngsta son var 6 år gammal när modern gick bort.
Sammanställd information baseras på Falu Kristine kyrkoarkiv, Stora Kopparbergs kyrkoarkiv, Vika kyrkoarkiv, Lantmäteriet, gamlastaberg.nu, dalarnasmuseum.se, popularhistora.se och Digitaltmuseum.se
Kommentarer
Skicka en kommentar