Den osynliga tråden - En moderslinje genom seklen

Släktforskning baseras oftast på män. Det är lättare så, i och med att det går att följa ett efternamn. Kvinnorna blir mer osynliga, svårare att följa i och med att nästan alla bytt till sin mans namn vid sina giftermål. Men under ytan finns en annan, starkare tråd.

Nästan alla infödda européer (runt 95 %) kan spåra sin raka moder-dotterlinje tillbaka till en av endast sju kvinnor som levde för mellan 10 000 och 45 000 år sedan enligt forskning av genetiker Bryan Sykes vid Oxford university. Varje gång en kvinna föder en dotter, håller hon liv i en av dessa uråldriga, europeiska istidslinjer. Det finns därmed en vacker symbolik i att ”nysta” i en moderslinje. Under tusentals år, långt innan industrialiseringen, var textilproduktion, från att bereda lin och karda ull till att spinna, väva och sy, en absolut nödvändighet som nästan uteslutande vilade på kvinnornas axlar. Kunskapen överfördes precis som mitokondrierna: från moder till dotter, hand till hand, generation efter generation. En specifik spetsteknik, ett sätt att väva ett band eller ett visst recept är ofta ett immateriellt arv som har färdats parallellt med det biologiska DNA-spåret i samma kvinnolinje. Det här är berättelsen om en sådan tråd.

Berättelsens jag

Själv föddes jag i Stockholm i augusti 1985 men växte upp i Falun. Min mamma heter Maria, född Elfström 1960, och min mormor Ann-Marlene, född 1931, i familjen kallad ”Amis” (född Törngren). Eftersom våra historier fortfarande skrivs, får berättelsen om familjens kvinnor ta sin faktiska början i en annan generation, så långt tillbaka genom kyrkböckerna som jag lyckats komma. Det finns uppgifter om ytterligare en eller två generationer men jag slutade söka mig bakåt när jag inte längre kunde bekräfta uppgifterna genom kyrkböckerna. Håll i er nu, för här kommer sju generationer till!

Christina Krönstrand 1703–1776 – Gammelmormors mormors mormors mormor.

Berättelsens äldsta anmoder, Christina, föddes år 1703 i prästgården i Södra Vi, där hennes far Johannes (Johan) Krönstrand var kyrkoherde. Namnet Krönstrand var taget och inspirerat av sjön Krön i Kalmar län, vid vars strand Södra Vi ligger. Den kyrka hennes far predikade i var en gammal träkyrka från 1300-talet. Nuvarande kyrka invigdes 1766. Invändigt var träkyrkan smyckad med ett rikt dekormåleri. Rester av dessa målningar finns i form av bemålade brädor uppe på nuvarande kyrkans vind. Den ursprungliga prästgården som Christina växte upp i finns inte heller kvar, utan ersattes av den nuvarande byggnaden under nästkommande generation, år 1793.

Christinas far, Johannes, avled redan när dottern var 11 år gammal. Om familjen fick bo kvar i prästgården genom att modern gifte om sig (konserverad änka, som faktiskt var ett begrepp) med nästa kyrkoherde är oklart. Systemet med änkekonservering styrdes centralt av domkapitlen som ett socialt skyddsnät för att försörja medellösa prästfamiljer. År 1730 gifte sig Christina med Johan Yhman, kyrkoherde i Mogata i Östergötland, och paret fick fyra barn. Prästfrun hade en central och krävande position i dåtidens bofasta landsbygdssamhälle, där prästgården fungerade som socknens sociala och administrativa nav. Christinas åtta år i Mogata prästgård kom dock att präglas av en blandning mellan sorg och glädje. Barnadödligheten under 1700-talet var enorm och familjen drabbades hårt. Familjens båda äldsta barn, Johannes och Margareta avled innan de fyllt fyra år. År 1738 avled även Johan och lämnade henne ensam med små barn. Hon skulle dock komma att gifta om sig. Detta andra äktenskap var sannolikt en sån ”änkekonservering” snarare än en kärlekshistoria. År 1742 gifte Christina om sig med prästmannen Carl Collin och flyttade till prästgården i Hovsnäs i Hovs församling. Genom att acceptera att gifta sig med en prästänka fick den nyblivne kyrkoherden Collin viktiga allianser med etablerade prästsläkter, vilket sågs mycket välvilligt på av biskopen och gynnade hans framtida karriär.

 

Prästgården i Hov inringad. Karta från 1718. Källa: Lantmäteriet

Prästgården i Hovs församling hade flyttats ut från Hovs by under 1500-talet och låg under Carls och Christinas tid i Hovsnäs. Prästgården är inringad i bilden till vänster medan kyrkan syns nere i vänstra hörnet. Prästgården redovisas enbart med en hussymbol men skulle enligt lagen omfatta sju byggnader. Det omfattade stuga, visthus, ladugård, lada, loge, bod och fähus. Under 1700-talet uppstod stora diskussioner mellan kyrkan och bönderna gällande prästgårdarnas standard. Tidigare hade sockenborna byggt utifrån lokal förmåga, men för att lösa tvisterna utfärdade staten resolutionerna 1720 och 1727. Genom dessa slogs det fast att prästens huvudbyggnad (sätesbyggningen) skulle hålla en hög och enhetlig standard över hela riket, med de exakta måtten 26 × 12 alnar (ca 15,3 × 7 meter). De enkla medeltida timmerstugorna förvandlades därmed till strikt reglerade, herrgårdsliknande miljöer. Carl och Christina bodde därmed tillräckligt bekvämt oavsett om deras gård hade hunnit uppgraderas i enlighet med de nya reglerna.

Familjen fick ytterligare tre barn, däribland dottern Anna Britta 1743. År 1745 förlorade familjen dock sonen Constans, inte ens ett år gammal. Och tre år senare avled Carl, vid 45 års ålder.
Christina lämnades ensam med ansvaret för barnen; deras äldsta dotter Anna Brita var då bara fem år gammal, och hon var själv höggravid med den yngsta sonen. Pojken, döpt till Carl Constans, blev bara 9 år gammal. Christina kom därmed att ha förlorat fyra barn under sin livstid.

 

Död- och begravningsbok från Hov.

Christina flyttade tillbaka till Mogata församling efter sin andra mans död. Kanske trivdes hon bättre där än i sin nya församling. Hon tillbringade ju trots allt bara 6 år i Hovs församling. Christina överlevde sin make med nästan tre decennier och gick bort 20 december 1776, 73 år gammal.

Anna Brita Collin 1743–1831 – Gammelmormors mormors mormors mor (Dotter till Christina)

Anna Brita Collin föddes 1743. Hennes far var kyrkoherden Carl Collin i Hovs församling och hennes mor Christina Krönstrand. Anna Britas uppväxt präglades av en stor familj; hennes far hade fyra barn från ett tidigare gifte, och hennes mor hade två barn sedan förut. När Anna Brita föddes i moderns andra gifte samlades alltså en stor skara syskon. Lyckan blev dock kortvarig, för Anna Brita var bara fem år gammal när hennes far gick bort 1748. Precis som flera av sina efterkommande döttrar fick hon uppleva hur familjestrukturen prövades tidigt i livet genom förlusten av en förälder. Men det slutade inte med det. Hon förlorade också sina två bröder, den ena som nyfödd och den andra som nioårig. Efter faderns död 1748 var familjen tvungen att lämna prästgården i Hov för att ge plats åt nästa kyrkoherde. Eftersom modern Christina Krönstrand inte kunde eller ville gifta sig med nästkommande kyrkoherde igen, flyttade familjen tillbaka till moderns tidigare hemort, Mogata församling.

 

Gamla kyrkan i Mogata. Källa: Lantmäteriet.

På nyårsafton 1763 gifte sig Anna Brita med den 23 år äldre Olof Lindblom. Han kom själv från en prästfamilj och både hans far och bror var präster. Han blev kyrkoherde i Mogata församling i juni 1771, prost i maj 1779 och kontraktsprost i Hammarkinds kontrakt från och med 1810. Anna Brita, som själv var dotter till en kyrkoherde, klev därmed in i rollen som prästfru. Kartan till vänster visar Mogata gamla kyrka och kyrkogård 1789, under den tidsperiod då Olof var kyrkoherde i Mogata. Mogata nya kyrka står på samma plats idag. Paret fick tillsammans barnen Helena Christina 1766, Lars 1767, Anna Ulrica 1769, Maria Rebecca 1771 och Brita Johanna 1776, varav flera föddes i Linköping medan föräldrarna hade perioder där i och med faderns arbete. Lars och Brita Johanna blev bara ett år gamla och avled 1768 respektive 1777. Maken Olof avled 1811, hela 90 år gammal.

Husförhörslängd, Mogata.

Året efter att Olof gått bort bosatte sig Anna Brita i Söderköping, på gård nr 10 i hospitalskvarteret. På gården i Söderköping bodde hon tillsammans med flera andra, bland annat Maria Rebecka Lindblom, sin mans brorsdotter, samt flera pigor och drängar. År 1823 drabbades dottern Anna Ulrika av lungsot och gick bort, 53 år gammal. Mellan Mogata och Odensvi där dottern bodde var det 9 mil så kanske fick Anna Brita informationen om dotterns död enbart via brev. Anna Brita själv avled 1831.

Bouppteckning efter Anna Brita, 1831.

Av bouppteckningarna efter både Olof och hustrun Anna Brita, som i sin egen bouppteckning tituleras änkeprostinna och doktorinna, framgår att familjen ägde ett omfattande fastighetsbestånd. Egendomarna utgjorde ett betydande arv och bestod av en större borgargård i Söderköping samt flera jordbruksegendomar och hemman på den östgötska landsbygden. Det totala värdet på de fasta egendomarna uppgick till över 6 100 riksdaler, vilket vid denna tid representerade en mycket stor förmögenhet. Gården i Söderköping står inte med i Olofs bouppteckning vilket indikerar att Anna Brita köpte den själv efter makens bortgång. Anna Brita blev 87 år gammal.

Död- och begravningsbok för Söderköping, 1831.

Olof och Anna Brita gravsattes ursprungligen i koret i Mogata gamla kyrka. Den kyrka Olof predikade i och den prästgård där familjen bodde finns inte kvar idag. Mogata gamla prästgård uppfördes år 1812, året efter att kyrkoherde Olof Lindblom gick bort. När den nya kyrkan uppfördes åren 1842–1844 revs den medeltida kyrkan, och i samband med detta flyttades makarnas gravhäll ut på kyrkogården. Under åren 1961–1963 genomfördes en omfattande restaurering av den nya kyrkan då bland annat ett nytt värmesystem installerades. Vid detta ombyggnadsarbete bröts korgolvet upp, varvid den gamla kyrkans grundmurar påträffades och dokumenterades. Var makarnas jordiska kvarlevor slutgiltigt tog vägen i samband med de historiska ombyggnationerna är i dag dock oklart.

Anna Ulrika Lindblom 1769–1823 – Gammelmormors mormors mormor (dotter till Anna Brita)

Anna Ulrika föddes i Linköping år 1769 som dotter till Olof Lindblom och Anna Brita Collin. Hon växte upp i en gedigen prästmiljö där både far, farbror och farfar verkade inom kyrkan. Hon gifte sig 1798 med kontraktsprosten Jonas Adolf Torenstedt och fick sex barn, däribland dottern Helena Rebecka. I dopböckerna framgår att barnen får fler faddrar än många andra, mellan 10 och 15 stycken. Helena Rebecka fick hela 17 stycken.

 

Husförhörslängd, Odensvi.

År 1805 fick Jonas Adolf tjänsten som kyrkoherde i Odensvi församling och familjen flyttade dit, 14 mil från Anna Ulrikas hemort. Han hade tidigare varit adjunkt i församlingen i åtta år. Den prästgård som familjen fick flytta till uppfördes 1796. Hos familjen i prästgården bodde också flera adjunkter och som hjälp ute och inne hade familjen ett tiotal drängar och pigor.

 

Prästgården i Odensvi, uppförd 1796. Källa: Kalmar länsmuseums fotoarkiv

Anna Ulrika avled i lungsot efter bara 6 dagars sjukdom, i april 1823, 53 år gammal. Hennes barn var då 21, 19 och 11 år gamla.

Död- och begravningsbok, Odensvi, 1823

Anna Ulrikas bouppteckning beskriver ett storhushåll med mängder med täcken, kuddar, lakan och serviser, en ostindisk, en saxisk, en från rörstrand och en "ängelsk". På gården har familjen hästar, oxar, kor, får och grisar. Spannmål och utsäde räknas upp. På gården odlades råg, potatis, korn, ärtor och havre. Under diverse räknas upp 278 tjog råghalm, 320 kannor brännvin och 12 fisknät m.m. Jonas Adolf gick bort i långsam nervfeber i juli 1829, 68 år gammal. "Nervfeber" är det äldre svenska namnet för tyfoidfeber. Sjukdomen kännetecknas av långvarig hög feber, magsymtom, utslag och förvirring. Familjebanden inom stiftet fortsatte att flätas samman även efter Jonas Adolfs död 1829. Efterträdaren på kyrkoherdeposten i Odensvi, Johan Olof Liedholm, gifte sig nämligen 1832 med dottern Anna Christina (Stina) Torenstedt. Detta var ett exempel på det traditionella sedvänjan att den nya kyrkoherden tog hand om ("konserverade") företrädarens familj, vilket innebar att Anna Ulrikas dotter kunde stanna kvar som prästfru i sitt barndomshem på udden.

Helena Rebecka Torenstedt 1810–1856 – Gammelmormors mormors mor (dotter till Anna Ulrika)

Helena Rebecka föddes 1810 i Odensvi som dotter till kontraktsprosten Jonas Adolf Torenstedt och Anna Ulrika Lindblom. Hon var bara 11 år när modern gick bort i lungsot. Familjen bodde troligtvis kvar i prästgården, först fram till faderns död 1829 och sen tack vare att hennes syster gifte sig med Johan Olof, den nya kyrkoherden i församlingen. Helena Rebecka gifte sig två år efter sin syster, också med en präst, komminister Jon Adolf Löfström, och hon flyttade till honom i hans tjänstebostad i komministergården i Vist församling. År 1854 fick maken tjänsten som kyrkoherde, och familjen flyttade då till prästgården i samma församling. De fick tillsammans barnen Sophia Charlotta Ulrica född 1835, Axel Adolph Theodor född 1837, Augusta Magdalena född 1839, Amalia Carolina Theresia född 1841 och Carl Ludvig Wilhelm född 1844. Carl Ludvig Wilhelm blev bara 5 år gammal. Prästgården hade uppförts 1834 och var fortfarande relativt ny när familjen flyttade in. Det stora hushållet krävde mycket resurser, och prästfamiljen hade en jungfru och sex pigor anställda i hemmet, tillsammans med ett stort antal drängar som arbetade utomhus. Helena Rebecka avled i lunginflammation år 1856, endast 46 år gammal.

  

Död- och begravningsbok för Vist församling, 1856.

Familjens yngsta barn, Amalia Karolina, var då bara 15 år gammal och fick alldeles för tidigt klara sig utan sin mor på samma sätt som modern hade fått göra som barn.

Prästgården i Vist församling.

Amalia Karolina Theresia Löfström 1841–1908 – Gammelmormors mormor (dotter till Helena Rebecka)

Amalia föddes på komministergården i Vist i november 1841 som dotter till komminister Jon Adolf Löfström och Helena Rebecka Torenstedt. År 1854 flyttade familjen till prästgården i samma socken då fadern fick jobbet som kyrkoherde. Amalia drabbades tidigt av sorg då hon förlorade sin mor redan vid 15 års ålder. Hennes far gifte aldrig om sig, utan Amalia bodde kvar med fadern, sina syskon och tjänstefolket i prästgården fram till faderns död 1864.

År 1867 gifte Amalia sig med Rudolf Teodor Törngren, som då var inspektor vid Jälla säteri (där Uppsala yrkesgymnasium med inriktning på jord- och skogsbruk drivs idag). Hennes syster Augusta Magdalena följde med och hjälpte sin syster med hushåll och barn. Två av Amalias systrar, Augusta och Sofie Löfström, hade sen mycket intressana liv som kvinnliga fotografer under andra halvan av 1800-talet, med fotostudio i Uppsala och Stockholm. År 1868 föddes Amalias dotter Tora. Totalt fick paret sex barn. Familjen kom genom livet att ha ett nära band till sina "tanter". Bland annat bodde sonen Vidar hos tant Sophie medan han gick i småskola och mostrarna hälsade på sina syskonbarn som vuxna.

"Moster Asta bor här, hon hjelper Mamma rätt mycket. Mamma är klän och trött af sig, stackars Mamma. Moster har icke börjat fortegrafera än, men hon skall börja nu snart." 

- Tora, Amalias dotter, i brev till faster Inga 1883.

Familjen hamnade så småningom i Ede i Ljusdals socken, där de arrenderade mark av byalaget. Amalias make Rudolf avled i lunginflammation efter enbart 1 veckas sjukdom 1891, vid 58 års ålder.

"Första dagarna i Nov. kom mor och Hilla till Sthlm, vi hyrde då en lägenhet om fyra

rum och kök af hvilka moster disponerade 2 rum." 

- Ur Vidar Törngrens dagbok 1892

 

Efter Rudolfs död packade Amalia ihop sitt liv och flyttade till Stockholm 1892. Hennes syster Hillevi flyttade in tillsammans med henne. Hon bosatte sig på Luntmakargatan 18, vägg i vägg med det enorma Grönvalls bryggeri. Det måste ha varit en total kontrast mot lugnet i Ljusdal. Luntmakargatan var vid sekelskiftet fylld av hantverkare, arbetare och en ständig doft av jäst och malt från bryggeriet. Amalia avled i september 1908, 67 år gammal.

Lali Signe Tora Törngren 1868–1934 – Gammelmormors mor (dotter till Amalia Karolina Theresia)

Tora Törngren föddes i februari 1868 i Järinge i Stockholms län, som dotter till inspektor Rudolf Törngren och Amalia Löfström. I november 1870 flyttade familjen till Vaksala i Uppsala. Fadern Rudolf hade fått arbete som inspektör vid Jälla säteri. Tora trivdes inte och bodde under långa perioder hos sina mostrar i Uppsala.

"Vet Faster jag åt bara två ägg och två smörgåsar, jag var så mätt, så mätt. Bakelsepåsen hade en dalkulla satt sig på, så jag kunde icke äta dem, för det var som ett mos, utan då jag kom hem åt vi det med sked, och syskonen voro alldeles förtjusta." 

- Tora, 15 år gammal, 1883, brev till faster Inga

Fotografiet av Tora till vänster är taget av Toras moster Sophie Löfström som hade fotoateljé på Östra Ågatan 17 i Uppsala och senare i Stockholm. De ogifta fastrarna och mostrarna blev alla hennes extra-föräldrar. Tora bodde tidvis också hos sin morbror Mauritz Moje Törngren på "Lidingön". Syskonen tillbringar också olika högtider där, utan resten av sin familj, bland annat julen 1889.

"Pingsten tillbragte jag i Upsala hade mycket roligt var vid gamla Upsala och drack mjöd ur horn, min gode vän Verner var med, han blef kär i Tora men var dock både för ung o blyg att säga något, som väl var det bästa." 

- Ur Vidar Törngrens dagbok 1888.

Tora gick i skola i Uppsala, först i flickskola och därefter ”lärarinneklassen”, där unga flickor lärde till guvernanter. Som sådan kom hon 22 år gammal till ”grevens” på Västerby. Äldste sonen i familjen var greve Henrik Georg Falkenberg af Bålby, utbildad agronom. Tora och Henrik blev kära och började diskutera giftermål. Han önskade först skaffa ett arrende på en gård men flera förhandlingar gick i stöpet. Att han var hela sju år yngre än henne diskuterades också.

"...men måtte ni få fortfara att göra det i många, många år oaktat skilnaden i åldern är på galen sida, men det är nu blott modernt o då är ju allt bra, men skämt åsido, så tror j. att ett sådant parti kan ha fullt ut lika goda förutsättningar att bli lyckliga..." - Moster Hilla i brev till Tora i augusti 1899

Tora tyckte att det började dra ut på tiden på ett sätt hon inte uppskattade. I ett brev till sin trolovade skrev hon i juni 1900 att "en liten vrå, blott den är egen, tror jag är bäst. Detta är nu mitt fulla allvar, och jag vill att vi nu ska spotta i näfvarna och börja på skarpen, jag är så trött åt allt detta om och när, att jag inte tål mig själf snart" Bröllopet skedde i Uppsala domkyrka i oktober 1900. Paret fick till slut arrendera egendomen Ösby i Lunda församling i Stockholms län, där flera av deras barn föddes. Familjen fick barnen Henric (Pys, Pysen) f. 1902, Hedvig (Sick, Sickan) f. 03, Elisabeth (Lisa, Lisbeth) f. 05, Henriette (Ettan) f. 07, Melker f. 09. Alla hade sina smeknamn. Tora kallades själv för Tuttan medans morbror Maurits var Moje, moster Augusta var Asta och moster Hillevi var Hilla. År 1911 flyttade familjen till villa Torenia i Södertälje.

Kanske fanns det redan en koppling till intellektuellt kulturskapande i familjen. I Riksarkivet i Marieberg finns en hushållsbok bevarad, handskriven av Toras man Henriks farfars farmor Hedvig Eleonora Wachtmeister af Björkö. Boken innehåller huvudsakligen recept men även hushållsknep. Den är pedagogiskt upplagd med register och sidnummer och skriven med van hand delvis på svenska och delvis på franska. Bevarade brev mellan Tora och dottern Henriette visar också att det är kvinnor med vana att skriva. Familjen levde i bildade miljöer där läsning, brevskrivning och dagboksanteckningar var en naturlig del av en ung kvinnas vardag.

Trots sin ställning som grevinna (eller kanske tack vare) valde Tora att gå sin egen väg och arbetade som författare och journalist. Trots fina titlar saknade famljen ekonomiska medel vilket kanske bidrog till att även Tora fick lov att arbeta. Intresset för hemmet och det praktiska livet bar hon med sig hemifrån, och hennes texter publicerades i Allehanda, Svenska journalen och Svensk damtidning. 

Men det verkar inte ha varit helt enkelt. I ett brev daterat den 9 april 1926 beskriver Tora en misslyckad och motig tur runt till olika redaktioner i Stockholm där hon försökte sälja in sina texter eller få betalt:

"På Sv. Damt. [Svensk Damtidning] fick jag inget, fr. Brolin hade varit sjuk, så hela min packe manuskript låg ogenomsedda, så därför fick jag inget. På Allehanda var fr. Zweigbeck o gifte sig, men där satt jag till kl. 1 för att träffa Jakobson, som tillslut hjälpte mi, och på Sv. Journalen kunde jag ej träffa redaktören förrän kl.3, så inget där heller."

Under pseudonymen ”Herrgårdsmor” blev hon en röst som svenska kvinnor lyssnade på för att få råd om allt från barnuppfostran till inredning. Vid sidan av sina tidningsartiklar arbetade Tora under sommaren 1926 under högtryck med ett eget bokprojekt som då hade nått halvvägs. Hennes skrivande var intensivt och stundtals fysiskt utmattande, och hon beskrev själv hur hon efter långa pass kunde vara så trött att hon knappt orkade hålla i pennan. Toras litterära stil utmärktes av en stor portion humor, ironi och språklig uppfinningsrikedom, vilket inte minst visade sig i hennes privata texter, som den kreativt ironiska matsedeln skriven på svensk-fransk kökslatin. Trots motgångar på redaktionerna och en sviktande hälsa förblev författarskapet ett arbete som hon ständigt var driven att återvända till med inställningen att ta i och jobba så mycket hon bara orkade. Hon utkom med flera kokböcker som fortfarande går att hitta på antikvariat idag. Hon skrev bland annat kokböckerna Farmors och mormors goda mat och Läckert bakverk.  

Trots – eller tack vare – att hon rörde sig på slott och herrgårdar visste hon precis hur ett hushåll skulle drivas. Kanske var denna möjlighet baserad på hennes ställning och inte enbart på stor kompetens inom området. Hennes texter lästes dock av allt från adelsdamer till vanliga husmödrar som drömde om lite herrgårdsglans i vardagen. 

Under 1911 fick Tora arbete som brodös för Thyra Grafström, textilkonstnär. 

"ty jag har fått litet arbete till ”Tyra Grafström” – en bland de förnämsta konst och tapetseriaffärerna i Stockholm, hon hör till Nordiska Kompaniet. Jag har fått ett par dukar att afsluta till jul, inte blir det någon summa, men litet ändå, i synnerhet om jag kan få litet då o då, o inte bara nu till jul, som jag har hopp om. Hon tar sällan annat än dem hon lärt själf sade hon, hon är ett mycket barskt fruntimmer, men jag fick taga af mig och sitta ner o sy på prof, o jag behöfde ej sitta länge förrän jag fick sluta o fick två arbeten. Jag kände mig ungefär som de där arbetslösa luffarna, som gick på Holmen, från tapetseringsaffär till t – affär, o bara fick nej, men det är utmärkt om jag kan få arbete här ibland. Jag skrefs då upp i hennes bok bland hennes brodöser". - Brev till sin faster 1911.

Tora avled 1934, 66 år gammal. I hennes bouppteckning kan man läsa att hon vid sin död ägde familjens bostadsfastighet i Södertälje (stadsäga 383), Falkenbergska kvarnen i Västerås, en frälseränta från fastigheten Åkerby nr 1 i Vårfrukyrka socken samt en testamentsränta från Brokind fideikomiss. 

Svensk damtidning hade en minnesruna den 17 januari 1934 

"En av de äldsta av Svensk Damtidnings medarbetare, grevinnan Tora Falkenberg i Södertälje, har avlidit. Under signaturen ”Herrgårdsmor” har grevinnan Falkenberg sedan många år haft handarbetsbeskrivningar, matrecept, artiklar för hemmet, m.m. sådant infört i Svensk Damtidning, där hon började medarbeta redan som mycket ung." 

Hennes make Henrik gick bort tio år senare, 1944.

Så här såg Toras lekfulla matsedel ut i sin helhet:

Consommé de la futilité (Fåfänglighets-buljong)

Gås à la dumbom

Skinka på nasse

Glace de la groda

Plättar de la piga

Kaffe de la kask

Tora avslutar menyn i brevet med den ironiska kommentaren: ”Finns det finare, så säg!”

"Har jag berättat för Er om min mamma? Om vilken människa hon var? Vacker och intelligent, god och klok, humoristisk och glad, kärleksrik, ja, hon hade verkligen kärleken." - Henriette Falkenberg om sin mor Tora Törngren.

Henriette Ebba Fredrika Eleonora Falkenberg 1907–1999 – Gammelmormor (dotter till Lali Signe Tora)

Min gammelmormor Ettan. Någon ”gammelmormor” ville hon dock absolut inte kallas – för familjen var hon alltid, kort och gott, bara ”mormor Ettan”. Henriette föddes i Hammarby den 28 juli 1907 som dotter till greve Henrik Georg Falkenberg af Bålby och grevinna Tora Törngren. Under uppväxten bodde familjen på egendomen Holmen i Hammarby. Det var en av de gårdar som köptes in 1811 för att finansiera Löwenströmska lasarettet, och familjen hyrde bostaden direkt av lasarettsfonden. Namnen Henrik och Henriette var mycket vanliga inom Henrik Georgs sida av släkten.

Under sin tid i Uppsala träffade Henriette sin blivande make, Lars Mauritz Törngren. De var faktiskt kusiner men det vill man väl knappast skryta om nu för tiden. De gifte sig i december 1928 och bodde en kort period i Gävle innan de slog sig ner i Ljusdal, som var hans hemsocken. Därmed slöts en geografisk cirkel, då Henriettes mormor Amalia också hade levt en stor del av sitt gifta liv i just Ljusdal.

"Nu var värden uppe o berättade att två käringar här bredvid ha klagat på varmvattnet. ”Dom ska ha så ohyggligt hett så”, sa gubben. ”37’ kantänka! Vanligt folk kan väl nöja sig med 27’ ”, sa den tok-fan. Ja, här är lantligt och trevligt, vi ha ialla fall v.c. så vi slipper knata ut på gården." - Brev från Ettan till sin moster Elisabeth angående flytten till Ljusdal

Lars och Henriette hyrde sitt hem och bytte bostad relativt ofta. Lars arbetade som landsfiskal medan Ettan arbetade som slöjdlärarinna. Att en kvinna av adlig släkt yrkesarbetade i skolan var ett tidstypiskt tecken på 1900-talets kvinnofrigörelse. Sitt intresse för textil kom via hennes mor Tora som hade ritat mönster åt en av Sveriges lyxigaste textilateljé, och Ettan förde nu hantverket vidare.

Familjen älskade uteliv och gav sig ofta ut på långa skogsvandringar med matsäck. Lars var den tysta, stödjande typen medan Henriette var utåtriktad, sällskaplig och skicklig på konversation. Hennes garderob rymde måttsydda kläder och pälsar för alla typer av tillställningar. Lasse och Ettan var djupt fästa vid varandra genom hela livet, men deras tid tillsammans blev inte så lång som de hade hoppats. Henriette blev änka i november 1971 när Lars gick bort, endast 69 år gammal. Henriette kom att överleva sin make med 28 år, och ett av livets svåraste ögonblick fick hon ta sig igenom utan hans stöd. 1975 drabbades hennes yngsta dotter, Monica, av en hjärnblödning som hon aldrig helt återhämtade sig från. Monica flyttade hem till sin mor, som tog hand om henne. De sista åren av sina liv bodde både Henriette och Monica på vårdhem – Henriette i Ljusdal och dottern i Järvsö. Henriette gick bort 1999, 92 år gammal. Bland det sista hon sa innan hon somnade in var att hon snart skulle få träffa sin älskade Lasse igen.

Tråden som bär.

Från Christinas barndom i 1700-talets Småland till min egen uppväxt i Dalarna har världen förändrats till oigenkännlighet. Prästgårdarnas och adelns stora hushåll med dussintals pigor och drängar har ersatts av det moderna livets förutsättningar. Ändå är vi sammanlänkade. När jag ser på mina egna händer, eller när jag tänker på de val jag gör i livet, påminns jag om att jag bär dessa kvinnor med mig. Varje kvinna i denna kedja har mött förluster. De fann nya vägar, de flyttade till nya städer, de skapade offentliga röster och de förde hantverk vidare. Likasom jag i min tur gör nu. Berättelsen blir samtidigt en miniatyr av den svenska kvinnans frigörelse. Från Christina vars ekonomiska trygghet var helt passiv och bunden till kyrkans strukturer, beroende av "änkeskyddet" och konserverades i äktenskap för att säkra sociala allianser och familjens överlevnad. Men redan i nästa sekel, under tidigt 1800-tal, sker ett skifte genom dottern Anna Brita. Efter makens död tar hon ett aktivt kliv ut på marknaden och köper på eget initiativ en gård i Söderköping, en fastighet som helt saknas i mannens bouppteckning och som markerar början på ett eget, medvetet ägande. Denna nyvunna handlingskraft kulminerar sedan under 1900-talet hos Tora och Ettan. Tora kliver helt in i offentligheten som författare och en av landets tidiga "influencers". Hennes dotter Ettan för i sin tur arvet vidare in i det moderna genom att yrkesarbeta som slöjdlärarinna. Varje generation har tagit ett steg framåt för nästas skull.

Kunskapen, modet och det genetiska spåret har färdats parallellt genom sekler. Den osynliga tråden är inte längre osynlig; den är uppnystad, synliggjord och djupt levande.