Hans Jönson Enbom började sitt uppdrag som klockringare i Kristine kyrka under 1780-talet. Det var ett arbete som krävde både god teknik och rejäla benkrafter; klockaren var tvungen att känna sin klockas unika svängning och rytm för att kunna trampa igång de tunga pjäserna. Hans hade dock haft uppdraget länge, och trots att han bara var 37 år gammal hade han redan hunnit bli ålderman. Privatlivet delade han med Elisabet Ersdotter Söderberg. De hade varit gifta i 18 år och fått fyra barn tillsammans, även om en av sönerna tragiskt nog gått bort före sin ettårsdag. Kvar i livet fanns två döttrar och en son. Om döttrarna, Catharina och Anna, hade prästen gjort den fina lilla noteringen i husförhörslängden att båda flickorna var "snälla". Förutom att inneha uppdraget som ringare för storklockan i Kristine kyrka arbetade Hans också som gruvarbetare. Familjen bodde på gård nummer 33-7 i kvarteret Prästtägten, där även hans föräldrar, Jöns Erson Boms och Catharina Andersdotter, samt en inneboende vid namn Johan Erson Lyrberg huserade.
 |
| Kvarteret Prästtägten 33-7 och 34-5 där Hans och Elisabet växte upp och levde sina liv. Källa: Lantmäteriet. |
Tiden precis efter bröllopet hade Hans och Elisabet tillbringat i hennes föräldrahem (nummer 34-5), men då den i framtiden skulle tas över av hennes bror flyttade de tillbaka till Hans föräldrahem. Det boendet fick Hans ta över helt när hans far gick bort. Elisabet var själv uppväxt i kvarteret Prästtägten, och var ett år äldre än Hans. Kanske hade de två lekt tillsammans redan som barn. Dessa två boenden låg efter Sturegatan och Hyttgatan och är idag båda rivna.
.jpg) |
| Familjen i husförhörsboken på 33-7. Eric gick bort 1799, inte ens ett år gammal. |
Kristine kyrka såg annorlunda ut på Hans tid jämfört med i dag. År 1711 hade tornet skadats svårt i en brand och under en period tvingats bära en tillfällig trähuv. Klockorna skadades också vid branden och fick gjutas om. Under det sena 1700-talet genomgick kyrkan stora renoveringar och försågs bland annat med nya fönster. Det måste ha varit med en stor portion stolthet som Hans gick till sitt arbete. Storklockan i Falu Kristine kyrka var en av de största i Sverige med en vikt på 4 200 kilo. Det var sannerligen inte ett jobb för vem som helst att få fart på henne.
 |
| Kristine kyrka, fotograferad 1853, med sin trähuv. Så här såg hon ut under Hans tid som ringare. Källa: Dalarnas museums bildarkiv. |
Det var söndagen den 30 januari år 1803. Högmässan skulle börja om en timme, så det var hög tid för den så kallade förstagångsringningen. Klockan var sju på morgonen och vintermörkret låg becksvart över Falun.
Enligt 1686 års kyrkolag skulle högmässan börja klockan 08.00. Den tiden kom att ändras 1816 till klockan 10.00. Hans gick in genom den lilla dörren på utsidan av tornet, den till höger, som ledde till torntrapporna och klättrade de många stegen upp till klockorna. Den sista biten, upp till klockbocken, den bjälke som klockan hängde i och som man satte fart på klockorna ifrån. Som vanligt behövde han använda hela sin kroppstyngd för att få klockan att börja svänga. Men mitt i arbetet hände något. Något störde hans koncentration och fick honom att tappa uppmärksamheten för ett ödesdigert ögonblick. Hans förlorade balansen och föll handlöst. Den stora klockan, nu i full rörelse, slog emot hans kropp och slungade den med kraft till däcket nedanför.
.jpg) |
| Hans Jönson Enbom avled 30 januari 1803 i kyrkans torn. Källa: Död- och begravningsbok för Falu Kristine församling, år 1803. |
Hans avled inte omedelbart, men han var så pass svårt skadad att det var omöjligt att flytta ner honom längs de smala trapporna i tornet. På däcket under storklockan i Kristine kyrkas torn tog han sina sista andetag. Hans blev 37 år och 8 månader gammal. Den 6 februari begravdes han på Kristine kyrkogård, en sista ära som ringareålderman där kyrkan bjöd på begravningskostnaderna. Exakt var på kyrkogården han begravdes är inte längre känt.
 |
| Angående Hans bouppteckning. Förfrågan i Fahlu weckoblad 1803-04-30. |
Efter Hans död flyttade Elisabet och barnen tillbaka till hennes föräldragård, och delar av familjens gamla bohag såldes på auktion för att klara ekonomin.
 |
| I augusti 1803 auktionerades delar av bohaget ut på auktionskammaren i Falun. Fahlu weckoblad 1803. |
Dottern Catharina Elisabeth flyttade i unga år till Stockholm, men återvände hem 1807 och födde tre år senare en son, Gustaf Rudolf. Lillasystern Anna födde en son 1811, Carl August, men han avled innan han fyllt 1 år. I födelseboken står födslarna uppskrivna tillsammans med moderns namn och ålder. Fäderna ska enligt boken vara "oangivna". Straffet för lönskaläge för första och andra resan (alltså första och andra gången) avskaffades för kvinnor 1810. Flickorna behövde därför inte betala böter för att ha fött sina barn utanför äktenskapet. Det är dock mycket möjligt att båda fick genomgå en enskild förättning i sakristian, tidigare hade även den varit offentlig inför hela församlingen i kyrkan. De behövde också genomgå den så kallade kyrktagningen, en kyrklig ritual där kvinnor återupptogs i församlingen efter barnsbörd. Utifrån födelsebokens sidor går att slå fast att oäkta barn inte var en oanlig förekommelse i staden. Skämdes man? Eller ryckte man bara på axlarna?
 |
| Födelseboken för Falu Kristine 1810. |
 |
| Födelseboken för Falu Kristine 1811. |
Anna sökte sen även hon lyckan i huvudstaden 1812, men kom även hon tillbaka till Falun. Hon fick en son till, Anders Teodor, född 1818 i Stockholm. I början av 1820-talet flyttade den åldrande Elisabet tillsammans med Catharina Elisabeth, dennes man Johan, deras dotter och Anna och hennes son till en annan gård i kvarteret (nummer 34-10). Där bodde redan hennes brors änka, Catharina Ersdotter Berg. Den 29 april 1830 avled Elisabet i feber, 65 år gammal, efter ett långt och stundtals prövande liv i skuggan av det gamla kyrktornet. Hon begravdes på Kristine kyrkogård.
 |
| Elisabets namnteckning i bouppteckningen efter Hans. Källa: Falu rådhusrätt. |
Ny spira fick tornet först 1863-65, långt efter att Hans Klockare var borta.
Tillägg: Under kvällen den 6 juni satt jag med kyrkböckerna på måfå, som jag brukar göra. Och ramlade på en annan Hans, också gruvarbetare och ringareålderman, som också avlidit under 1803. Visserligen i Stora Kopparbergs kyrka, men ändå. Samma förutsättningar men olika orsaker. Hans Larsson Backström avled i Falu gruva i augusti 1803. Hur många ringare fanns det i ett ringarlag? Hur många åldermän? Blev det ett plötsligt behov av ytterligare ringare? Så många frågor, så mycket att gräva i!
 |
| Stora Kopparberg, död- och begravningsbok för 1803. |
Sammanställd information baseras på Falu Kristine kyrkoarkiv,
Uppgifter om Falun ur tidningar och böcker - sammanställning av Elisabeth Hemström, digitaltmuseum.se, Kungliga biblioteket, "
Tiden för högmässan går mot allt senare på dagen" Dagen. Kerstin Doyle, 12 februari 2010 och Lantmäteriet.
Kommentarer
Skicka en kommentar