Vardag vid gruvans rand - Familjen Lek - 1727-1828

Falun under 1700- och 1800-talen var ingen nådig plats för en arbetare, men det var här jobben fanns. Redan på långt håll kunde en besökare ana staden genom de tjocka, svarta moln som avtecknade sig mot himlen. Landskapet skiftade färg; Sverige, ett land annars klätt i grönt och grått, blev här plötsligt rött och svart. Ju närmare man kom, desto mörkare blev himlen, tills solens strålar slutligen inte längre förmådde tränga igenom de täta dunsterna. Luften osade av svavel och bäckarna rann rödfärgade av järn. Husens trä var som balsamerat av röken från rostarna och hyttorna. Slutligen nådde besökaren fram till det enorma hål som öppnade sig rakt ner i underjorden: Stora Stöten. På randen till stupet avtecknade sig väldiga trämaskiner med hängande linor, och runt omkring rörde sig små hästar i vindspelen, runt, runt utan slut. Nere på botten, i det gulbruna gruset, kunde man skönja människor i arbete. Det djupa, hiskeliga svalget framkallade yrsel och svindel hos den ovane.

Nere i gruvan arbetade gruvdrängarna i oset från tillmakningseldarna. De levde sina liv till ljudet av hammarslag och droppande vatten, med risken för ras ständigt hängande över sig. De som skötte tillmakningen – att elda berget så att det blev skört och lättare att bryta – blev sällan långlivade. Som gruvkarteraren Johan Tobias Geisler så drastiskt skrev: ”Där går mången till arbetet frisk och röder, Men blir upwindad lytt, förlamad, lem-löös, döder.”

Trots farorna var gruvarbetaryrket förhållandevis välbetalt och erbjöd trygga anställningar. Efter långa arbetspass i skift kunde arbetarna vandra hem till sina enkla träkåkar nere vid ån. När Carl von Linné besökte staden 1734 liknade han gruvarbetet vid helvetet självt. Han beskrev hur den "frätande kopparröken" gjorde träväggarna bruna som om de vore brända och fick allt järn att rosta. Röken var så frätande att han fruktade att "blodet strax skall springa ur lungorne". Han noterade att lungsot var utbrett, särskilt bland dem som andades med öppen mun. Nedanstående citat är från Carl von Linné i hans beskrivning av gruvdrängarna i Stora Kopparberget i sin Bergslagsresa.

"De osäkra gingo nu här i sin anlets swett och arbete, nakne till medianen, för munnen hängde en ullen lapp att röken och dambet ej allt för hoptals måtte insupas, swetten rann uhr deras kropp, som watn uhr en ullpåse."

Falun bestod av två församlingar, Falu Kristine som var stadens församling och Stora Kopparberg som omfattade omgivande ytor och landsbygden. Falu Kristine kunde ända in på 1800-talet omnämnas som ”Fahlu Stads Nykyrkoförsamling” i kyrkböckerna hos Stora Kopparberg trots att församlingen bildades under 1640-talet.

Familjen Lek

Det var i den här miljön som min farmors farmors morfars farfar Anders med familj levde sina liv. Berättelsen börjar med att Anders Erson Lek föddes 1727. Vilket datum är inte längre känt. Hans fru Catharina Andersdotter föddes 1732 på Norra kyrkobacken, enligt husförhörslängden. Paret gifte sig och bosatte sig i Hanrö, på 44-16, på höger sida om där Magasinsgatan möter Hanrövägen idag, inringat i kartan nedan. Anders arbetade som gruvarbetare och hans väg till arbetet syns som ett smalt streck i kartan, från bostaden mot gruvan. Byggnaderna på 44-16 revs vid 1900-talets mitt. Men tomten är fortfarande bebyggd. 

Källa: Lantmäteriet

Vägen från hemmet till arbetsplatsen vid gruvan var knappt synlig under 1900-talet och nästan helt borta idag. Källa: Lantmäteriet. Flygbild från 1960. 

Vägen mellan familjens hem och gruvan finns bevarad i kortare sträckor.

Han var 34 och hon var 29 när Falun drabbades av de förödande bränderna 1761. Den första branden ska ha varit en olycka medan den som skedde tio dagar senare, den 30 juni, var anlagd. Den skyldige hade faktiskt samma namn som vår Anders, Anders Ersson, och han avrättades offentligt på stadens torg den 25 november samma år. Avrättningarna var ofta välbesökta. Kanske stod några i familjen Lek på torget och tittade på. Kanske gick man runt i den förödelse som bränderna lämnat efter och tänkte att han förtjänade straffet. Eller hur tacksam man var för att den egna gården inte brunnit upp... För att uppmuntra befolkningen att bygga stenhus istället för de gamla trähusen införde staden statsunderstöd och skattebefrielse under tio år för dem som gjorde så. Familjen fick dottern Catharina 1763, sonen Anders 1764, sonen Erik 1767 och Christina 1776.

Hilleström d.ä. Urklipp ur "Myrtrappan i Falu gruva" Källa: Digitaltmuseum.se

Att veta hur Anders såg ut är förstås omöjligt men på målningar från Falu gruvas 1700-tal syns det dagliga arbetet och hur arbetarna var klädda. Samtliga hade hatt, knäbyxor och skjorta. Om man hade rock eller inte berodde på bärarens status. På flera målningar syns arbetare med bar överkropp. Hatten hindrade det ständiga vattendroppet från att rinna ner i ögonen.

Hilleström d.ä. Urklipp ur "Nedre Bergmästarorten i Falu gruva" Källa: Digitaltmuseum.se

I ett renskrivet föredrag av Sven Rydberg "Arbetsmetoder och arbetsvillkor i Falu gruva under äldre tid" går att läsa om hur arbetet gick till.  Arbetslagen bestod oftast av åtta till tio man varav två till tre bröt malmstycken, lika många lastade upp på bårar som de återstående fyra arbetarna bar bort till schakten, vilket syns på målningen här intill. Vid schaktet tog de så kallade ihävarna vid och lastade över malmen i tunnor som firades upp ur schaktet av en annan personalgrupp: styrarna. När tunnorna nådde marknivån drogs de in av indragarna med krok varvid de räknades av oppskäraren. Dessa tunnor fungerade även som persontransport – en upplevelse som en för en nutida besökare ter sig tämligen avskräckande. Ibland var gruvgången för trång för bårarna varvid gruvdrängarna bildade kedja och fraktade bort malmen för hand. Vilken position Anders Erson Lek hade går inte att säga. 

Sonen Anders Andersson Lek, född i december 1764, gick i sin fars fotspår som brukligt under perioden och arbetade också som gruvarbetare. Han träffade Brita Ersdotter från Åhls socken och gifte sig med henne 10 september 1789. Paret fick dottern Catharina (i senare husförhör benämnd som Carin) den 26 februari 1791, sonen Anders 1794 och dottern Brita 1799. Anders var tydligen namnet i familjen, då den tredje generationens Anders kom 1794. Familjen bodde på gård 8 i kvarteret 44 i Hanrö, rakt över gatan från hans föräldragård. Samtliga hus på tomten är borta, inte ens tomten finns kvar. Den låg i det lilla skogsparti som finns mellan Nybroparken och Hanröleden idag.

Anders Erson Lek gick bort i bröstfeber (ett äldre uttryck för lungsot) den 13 juni 1791 och hans fru Catharina av lungsot den 24 augusti 1796, båda vid 64 års ålder. Lungsoten följde familjerna som en röd dödlig tråd. Lungsot var att likna vid en "yrkessjukdom" i gruvan och många arbetare dog före 50 års ålder. Båda begravdes på Stora Kopparbergs kyrkogård, på vilka platser är inte längre känt. Samtliga fyra barn levde när föräldrarna gick bort, något som ändå får ses som ovanligt.

Catharinas bortgång inskriven på översta randen i död- och begravningsboken för Stora Kopparbergs församling. Informationen visar att hennes alla barn levde vid tillfället och att hon var from. Det framgår också i sista rutan att hon begravdes på eftermiddagen utan klockor, vilket indikerar att familjen inte kostade på klockringning.

Anders Anderssons dotter Brita gick bort i scharlakansfeber den 20 september 1801. Hon gravsattes på Stora Kopparbergs kyrkogård tillsammans med pigan Anna Holmström, en 60-årig kvinna som dött av slag 20 september. Brita blev 2 år. Två år senare följde hennes mamma Brita Ersdotter efter då hon fick feber och avled den 15 juli 1803. Hon efterlämnade sin man, sonen Anders och dottern Catharina. Hon blev 44 år. Familjen bodde kvar ytterligare 6 månader innan det var dags för nästa pusselbit i livet. 

Den 13 februari 1804 flyttade Anders och barnen in på gård 13 i kvarter 42. Platsen ligger mitt i ett kvarter mellan Sturegatan och Engelbrektsgatan i Hanrö idag. Där bodde änkan Anna Björkberg med sina barn Anna och Johannes. En månad senare, den 4 mars, gifte Anders om sig med Anna.

Gård 13 i kvarter 42 inringad. Källa: Lantmäteriet.

Vid okänd tidpunkt flyttade hela den nya familjekonstellationen till 43-12, också i Hanrö, men utefter Hyttgatan. Familjen rörde sig inte långt. Anders Andersson Lek tillbringade sina dagar boende på tre olika gårdar, tre gator isär samt på sin arbetsplats vid gruvan. 

Gård 12 i kvarter 43 inringad. Källa: Lantmäteriet.

Den 21 oktober 1824 avled Anders av feber. Han blev 59 år. Det verkar som att gränsen mellan Stora Kopparbergs församling och Falu Kristine församling gick precis mellan gårdarna. Anders står nämligen uppskriven i död- och begravningsboken för Falu Kristine kyrkoarkiv. Det betyder att han begravdes på kyrkogården vid Kristine kyrka, den 31 oktober. Hade han hamnat på Stora Kopparbergs kyrkogård så hade det stått i boken för Falu Kristine. I dödboken fanns noterat att Anders hade 2 söner och 2 döttrar, vilket alltså också inkluderade de barn som Anna hade från sitt tidigare äktenskap. Den 5 mars 1828 avled även Anna. Hon blev 71 år. Vid tillfället hade hon ett efterlevande barn vilket innebär att församlingen inte räknade Anders barn som hennes och att hon efter Anders död förlorat ett av sina två biologiska barn. Med i Annas kista placerades också ett annat barn, en 2-månader gammal pojke, som avlidit i bröstsjukdom i mars. Det framgår av boken att Anna begravdes under eftermiddagen, den 9 mars, utan kostnad. Hon begravdes också på Falu Kristine kyrkogård. Hon fick dock inte vila bredvid varken Anders eller sitt barn då man på kyrkogårdarna vid den här tiden mest troligt hade börjat använda sig av den kronologiska beläggningsordningen vilket innebar att hon fick vila bredvid den som avlidit närmast före henne. I Annas fall innebar det änkan Catharina Dikman på ena sidan och gruvarbetaren Anders Knifström på andra sidan. 

Död- och begravningsboken för Falu Kristine församling 1828. Källa: Falu Kristine kyrkoarkiv.

---

Sammanställd information baseras på Falu Kristine kyrkoarkiv, Stora Kopparbergs kyrkoarkiv, artikel i Populärhistoria av David Duner 25 mars 2009 "Helvetet i Falun", Carl von Linnés Bergslagsresa, Sven Rydberg "Arbetsmetoder och arbetsvillkor i Falu gruva under äldre tid, Lantmäteriet och Digitaltmuseum.se