Begravningsseder i Falu stad och Stora Kopparbergs socken under 1700- och 1800-talet.

Jag fortsätter mitt tema kring död- och begravningsböckerna. Till vardags arbetar jag som antikvarie på Dalarnas museum med ansvar för kyrko- och kyrkogårdsfrågor. När jag gick igenom böckerna för att skriva inlägget om döden i Falu gruva hittade jag en mängd uppgifter som jag inte kunde koppla till det som idag anses vara den gängse ordningen för begravningar under 1700-talet och 1800-talet. Så jag fortsatte att gå igenom böckerna, men med andra glasögon. Min genomgång omfattar två stadsförsamlingar, Stora Kopparberg och Falu Kristine. Kanske skulle utfallet bli ett annat med andra studieobjekt.

Från byordning till systematik

Under 1800-talet ledde en kraftig befolkningstillväxt till att kyrkogårdarna snabbt blev fulla, vilket tvingade fram en striktare organisering och planering. Man övergav det gamla, ofta ostrukturerade systemet där kyrkogårdarna delades in efter byar och hemman till förmån för en kronologisk beläggningsordning där människor begravdes i rad efter hand som de avled. Under andra halvan av 1800-talet kompletterades detta system med en tydlig uppdelning mellan allmänna gravar och enskilda gravar. De allmänna gravarna var avgiftsfria och uppläts under en 40-årsperiod i strikt tidsföljd innan platserna återanvändes, medan de som hade ekonomiska medel kunde köpa sig en enskild gravplats för all framtid. Detta skapade en social uppdelning på kyrkogården, där de mer välbeställda kunde välja attraktiva placeringar medan de allmänna varven reserverades för de mindre bemedlade. Även om de allmänna gravplatserna var avgiftsfria kostade själva gravöppningen. Vid Stora Kopparbergs kyrka betalades under 1700-talet 2 till 16 skilling för en gravöppning ute på kyrkogården. Det var först långt in på 1800-talet som församlingarna började anställa ordinarie avlönade dödgrävare.

Karta över Falun 1797. Både Stora Kopparbergs och Kristine kyrka och kyrkogård syns på kartan. Källa: Lantmäteriet.

I död- och begravningsböckerna från Faluns sena 1700-tal och tidiga 1800-tal har prästerna ibland skrivit ned exakta beskrivningar om var någon är gravsatt. Det vanligaste är dock att det för både Stora Kopparberg och Falu Kristine står att begravningen skett ett datum och en tidpunkt, exempelvis den 1 september kl 6 eftermiddagen eller den 30 juni mellan ringningarne. Vilket kan indikera att den döde placerades i kronologisk ordning. Kl 9 på morgonen verkar ha varit en vanlig tid...

Källa: Stora Kopparbergs kyrkoarkiv. Död- och begravningsbok 1799-1830. Sid 23.

Man började lite varstans i landet redan under 1700-talet att införa seden att jorda de döda i rader, allteftersom dödsfallen ägde rum. Stora Kopparbergs kyrkogård fick organiserad beläggningsordning först i samband med att kyrkogården omdanades kring 1860. Det är dock oklart ifall det handlade om en kronologisk ordning, eller endast en formalisering av kyrkogårdens befintliga system. Det verkar troligt att någon form av kronologisk beläggningsordning började användas i Falun redan under 1700-talet. Systemet efter byar och hemman kan ha varit svårare att upprätthålla i en växande stad.

I Falun fortsatte seden att gravsätta bemedlade medborgare under kyrkans golv trots att det upprättades ett allmänt förbud mot försäljning av gravplatser i kyrkan 1783. De församlingsmedlemmar som ärvt eller köpt gravplatser inuti kyrkan var motvilliga till förbudet, och vägrade först avstå från sina gravplatser. Med tiden gav församlingsmedlemmarna dock med sig och från och med 1799 inleddes en stor gravrannsakning inuti Stora Kopparbergs kyrka. I samband med detta försökte församlingen övertala dem som fortfarande hade sina platser kvar i kyrkan att avstå från dessa.

Så vad säger böckerna? Det förekommer flera i anslutning till förbudet som ändå verkar ha hamnat i kyrkan. Den 22 april 1800 begravdes Margareta Petersdotter Hellsten från Östanfors "klåckan 6 eftmidagen i kyrkan och julius anderssons graf til sin förra man”. Och den 18 maj 1800 begravdes Catharina från Gamla berget “Den 18 maji klåtkan 6 eftermiddagen inlagd med efterskrefn rundbergs hustru under nr 57”. Med tanke på att det är en numrerad plats bör den ha legat inuti kyrkan. Men vem vet, kanske fanns det redan då numrerade platser ute på kyrkogården. Den 28 augusti 1800 begravdes Erik Brander och dagen efter, Anders Danielsson, båda kl 6 på eftermiddagen i kyrkan. Och Gustaf Adolf, 1 år, som 1802 begravdes den 27 juni kl 6efter middagen i kyrkan. Betydde det begravda i kyrkan eller bara att ceremonin hölls i kyrkan? Varför står det då inte I kyrkan på samtliga? En notering som stärker placeringen i kyrkan berör Fru Helena Catharina Hyckert som 1804 begravdes " Den 9 februari kl 4 eftermiddagen uti egen graf i kyrkan". Detsamma gäller för geschwornern och bergsrådmannen Herr Anders Evertström som begravdes 1804 "den 21 oktober kl halv 5 efter middagen i egen graf i kyrkan". En uppgift från den 28 september 1799 visar att platser faktiskt kunde köpas redan vid 1700-talets slut. Befallningsman Carl Gustaf Hanck från Södra kyrkobacken som “Köpt begrafningsplats vid östra gaflen av kyrkan vid Chorfönstret inom Johan Eggertz graf hvareft han och nublef begrafen”. År 1815 igenfylldes samtliga gravar i Stora Kopparbergs kyrka med sand. Golvet som tidigare bestått av gravhällar och tegel ersattes med plankgolv.

Det står också relativt ofta att begravningen skedde i kyrkan varefter den döde bars ut på kyrkogården. Vid allmogebegravningar var det sällan som jordfästningen ägde rum inne i kyrkan. Vanligen samlades man bara vid graven och efter att jordfästningen skett bevistade de sörjande gudstjänsten i kyrkan.

Landsgevaldiger Lars Åvall i Östanfors begravdes den 24 april 1800 “Den 24 aprill kl 6 efter middagen i kyrkan Sedan bars ut och ligger vid fönstret på västra ändan under hällan" En Landsgevaldiger var en tjänsteman som arbetade i polisiära uppgifter på landsbygden, även kallad landsprofoss eller häradsprofoss.
Bergsmannen Hans Jesper Bergströms änka från Öfra Heden begravdes den 3 november 1800 “I kyrkan, Bars ut och ligger ovanför Carl Östberg och Bergmästare Wallmans graf”.
Den 4 januari 1803 begravdes Anna Catharina Grönfeldt “klockan 4 efter middagen i kyrkan. bars sedan ut och ligger bredvid lind-träd”. Hon var 33 år gammal och gift med klockaren och kyrkovaktaren vid Kopparbergs församling Henric Sundberg.
Den 3 maj 1804 begravdes bergsman herr Lars Larsson Berger "den 31 maji kl 6 efter middagen i kyrkan, lades på kyrkogården”.
Den 3 maj 1825 begravdes Änkefru Dahl från Falun “här på kyrkogården vid östra porten under en asp”.
Och en extra lång beskrivning från Stora Kopparbergs kyrkogård "Bars ut och ligger nedanför B.m.n Er And Janssons skrank dock nära muren. Blef ändrat så att liket skulle begravas nedaför Borgmästar Wallmans och Rådman Daniel Eggertz änkefrus begravningsplats på Västra sidan av kyrkogården.

Falu Kristine kyrka, avritad 1777. Idag finns inte längre någon omgärdande mur men i kyrkböckerna förekommer fortfarande referenser till begravningar intill muren. Källa: Dalarnas Museum, Hörstedt 1777.

Barnen

Barn lades sällan i egen kista/grav utan fick ligga i samma kista som någon annan som avlidit i anslutning. Under information om begravning står det då “Inlagd med…”. Det verkar inte som att det finns kopplingar mellan de människor som läggs in i samma kista utöver att de dött i anslutning till varandra. Den 26 juni 1817 avled exempelvis Margareta Bonde, 23 år gammal, av lungsot. I rutan för begravning står att hon begravdes den 29 juni kl 7 i samband med ringningen. Den 17 och 24 juni avled två barn, 14 årige Hans från Grycksbo och den tre månader gamla Margareta från Elsborg. I rutorna för begravning står "Inlagd med Greta Bonde".

År 1778 avled Sara Johanna, knappt 1 år gammal. Hon gravsattes den 12 mars "Lades i Rådman Anderstrs: graf i Norra gången". År 1782 begravdes ytterligare en i rådman Anderströms grav, den 61 årige Eric Sundström från Vika. Och 1785 hände det igen, Nora Greta 1 år "Den 13 Maji Begrafen i Rådman Anderstrs graf". Det vore intressant att undersöka om och hur de var släkt. Och hur stort utrymme hade den här platsen egentligen? Barnkistor var i och för sig inte så stora.
Den 7 december 1777 begravdes Maria Elisabeth, dotter till Eric Wästbergs på Gamla Berget,1 år gammal. "7 dec i kyrk. graf bakom qwinfolks wäggarader". Hon bör alltså ha blivit begraven under golvet i norra delen av kyrkan, bakom stolsraden närmast väggen i Stora Kopparbergs kyrka.

Inlagd med förestående enka. Den 20 maji emellan ringningarne betalad av fattigvården. Inlagd med förnämde Bergs enka. Källa: Stora Kopparbergs kyrkoarkiv. Död- och begravningsbok. 1805.

Bisättningshus

Under 1700-talet fyllde bisättningshuset (ibland kallat likhus eller benhus) en mycket praktisk och sanitär funktion i det svenska samhället. Det var en tid då man hade en helt annan närhet till döden, men också en tid då vetenskapliga insikter om hygien började krocka med gamla traditioner. Huvudsyftet var att förvara den döde under tiden mellan dödsfallet och begravningen. Innan bisättningshusen blev vanliga förvarades den döde ofta i hemmet, men under 1700-talet började myndigheterna uppmuntra (och senare kräva) att kroppar flyttades till kyrkogården snabbare för att minska risken för smitta och dålig lukt, särskilt i städerna.

Det vanliga var att kistor förvarades i bisättningshuset innan jordsättningen men vissa noteringar i böckerna gör en förvirrad. Margareta Andersdotter från Rog till exempel, hon begravdes, 76 år gammal, den 13 april 1782 i bisättningshuset. Och sen inget mer. Blev hon kvar där?
Den 1 mars samma sak, kl 4 em “jordfästades i kyrkan och sattes sedan i kyrkans bisättningsgraf”. Gustaf från Östanfors, 3 år gammal.
I december 1791 gravsattes Fru Elisabeth Tiltze, 40 år gammal "Satt uti kyrkans bisättningsgraf . Flyttad 15 december ut på kyrkogård".
Den 3 januari placerades häradshövdingen Olof Fallsten i bisättningsgraven på Kristine kyrkogård. Den 2 maj 1800 jordades han sen i en egen jordgrav på kyrkogården. Menas med bisättningsgraven egentligen bisättningshuset?

Fritt efter sedel

En notering som förekommer ofta i död- och begravningsböckerna var Fritt efter sedel. Att bli begraven fritt efter sedel innebar att begravningen var kostnadsfri för dödsboet men ändå utfördes enligt gällande traditioner. Den första delen, fritt, syftade på att fattigvården eller församlingen gick in och betalade för ceremonin när de anhöriga saknade egna medel. Den andra delen, efter sedel, garanterade att begravningen inte slarvades bort utan genomfördes med värdighet och följde alla religiösa ritualer och lokala sedvänjor som förväntades vid tiden. Sammanfattningsvis var det ett sätt för det historiska samhället att säkerställa att även de allra fattigaste fick en ordentlig sista vila i linje med kyrkans ordning. Ibland kompletterades noteringen med orden fattig, eller till och med utfattig.

Elisabeth från Hanrö, 1 år gammal, dog av kopporna 6 oktober 1799. “Begrafningsdag 9 octobris fritt: modern utfattig” på Kristine kyrkogård.
Hustru Margareta Hansdotter på Gamla Herrgårn begravdes “1 decembris Fritt efter sedel, fattig” 1799 på Kristine kyrkogård.

Norra sidan av kyrkogården

Norra delen av kyrkogården har ändrat betydelse genom åren. Under första delen av medeltiden var den norra sidan kvinnosidan. Där begravdes kvinnor och barn medan männen begravdes på den södra sidan. Vid utgrävningar av 1200-talets kyrkogårdar vid Frösöns kyrkogård och Österhus övergivna kyrkogård i Östersund hittades enbart kvinnor och barn lagda i svepningar, inte kista, på norra sidan. En rest av det systemet är hur män och kvinnor sitter i kyrkan, den södra för mannens familj och den norra för kvinnans.

Den norra sidan kom sen att bli den sämre sidan. Bakom detta låg bland annat föreställningen om att när domedagen inträffade och människorna skulle återuppstå, då skulle kyrkans murar falla åt norr. De människor som då var begravda där skulle få svårt att ta sig upp ur sina gravar. Kyrkogårdarna var ofta mindre på norra sidan och där kom brottslingar och människor som dött i suicid att begravas. Den sämsta platsen var utanför kyrkogårdsmuren, alltså utanför den vigda jorden. Här finns föreställningen om att odöpta barn, brottslingar och suicid-offer blivit begravda. Men hur var det egentligen?

Det vanligaste vid begravning av människor som dött i suicid var notering om att det skett “i tysthet”. Alltså utan tillhörande begravningsgudstjänst eller klockringning.

Den 18 april 1796 begravdes Catharina Eriksdotter från gården Glamsarvet som "uti oro och sinnesvåndor afhängt sig elf lifwet. I tysthet och afsides på norra sidan å kyrkogården", på Stora Kopparbergs kyrkogård. Och samma år, Brita Carlsdotter Benctsare, 54 år gammal, som den 22 oktober "under sinnesoro självdränkte sig i Falu å". Hon begravdes som brukligt avsides och i tysthet fast vid Kristine kyrka.
Petter på Yttre Åsen som "Intet sjuk utan tog sielf lifvet af sig med en bösfa" den 24 oktober 1789. Han begravdes i tysthet och lades avsides på kyrkogården enligt "Kammar rätters utlåt".
Jonas Fahlenius på Hospitalet hängde sig 28 maj 1792, i fårhuset. Den "30 maj, kl 10, om aftonen, bars han av 2 karlar från Hospitalet och nedsattes på Norra sidan där självspillingar pläga begravas".
Och Britta Broddman om den 6 april 1797 förlorade sin man hammarsmeden Johan Storwall efter att han i "oro och sinnesvånda afhändat sig livet med en rakokniv" vid 53 års ålder. Han begravdes i tysthet och avsides på södra sidan av kyrkogården, bredvid benkammaren. Södra sidan brukar vara den fina sidan och inte bruklig för människor som dött i suicid. Är det närhet till benkammare, port eller mur som är det ofina?
I januari 1801 begravdes Hans Erson, 26 år gammal, från Norr Amsberg "lagd å norra sidan i tysthet den 15 januari" Död den 5 januari på en "stube af en tall. Hänggt sig sjelf i skogen vid morbygden".

Benkammaren/Bisättningshuset på södra sidan om Kristine kyrka uppfördes 1761, byggdes om 1850 och revs under 1950-talet. Samtidigt fälldes också kyrkogårdens allé mot Svärdsjögatan. Åtgärden syftade till att kunna bredda Svärdsjögatan med 3 meter. Källa: Falu Kristine kyrkoarkiv.

Kanske var det inte ett alternativ att gravsätta personer utanför kyrkogårdsmuren i en växande stad. I direkt anslutning till murarna på Faluns två kyrkogårdar fanns bostadshus och andra verksamheter. Det kanske inte fanns något alternativ till att gravsätta inom kyrkogårdens muromgärdade område. Men ett alternativ fanns det, ett som verkar ha varit vanligt på annat håll men inte här, på galgbberget.

Soldaten Anders Person Fogel från Östanfors, Stora Kopparbergs församling, en 64-årig änkling, hängde sig i juli 1822. Han gravsattes på galgberget 8 juli. Att människor som avlidit av suicid begravdes på avrättningsplatser var inte ovanligt. Det ovanliga är att i aktuell socken under tiden både före och efter begravdes de som dött i suicid ändå på kyrkogården. Man hade kunnat tänka sig en ny kyrkoherde som inte tillät begravning på kyrkogården men det stämmer inte heller då Johanna Maria Herman som i september samma år begravdes på Stora Kopparbergs kyrkogård mellan ringningarna, trots att hon avlidit i suicid. Det kan ha berott på prästens godtycke eller familjens inflytande. Om familjen kunde intyga att hon led av en "våldsam sjukdom" eller "feveryra" (vilket räknades som medicinskt snarare än moraliskt), kunde kyrkan tillåta en vanlig begravning "mellan ringningarne". Men hur var det egentligen med Anders?

Soldaten Anders Person Fogel föddes i Torångs 1758 och avled i suicid 1822. Källa: Stora Kopparbergs kyrkoarkiv.

Nils Andersson, den 24-årige man från Hälsingland som hittades i Faluån den 15 maj 1798, är ett typexempel på den rättsliga osäkerheten. Eftersom han var ung, ensam och "hittades" utan vittnen, misstänkte rätten suicid. Att han lades vid västra kyrkporten var en sista markering. Det var här folket gick in; han placerades bokstavligen under fötterna på församlingen som en varning för dem som inte passade in i den kristna ordningen. Detta var en strategisk plats för avskräckning. Genom att lägga honom där alla gick in, påmindes församlingen om dödens allvar och kyrkans makt över de som dött "utanför nåden". Samma år, den 8 maj 1798, hittades Anders Ifwertström från Noret död i Runn. Han fick en hederlig begravning. Skillnaden? Anders var en etablerad sockenbo med familj som kunde intyga att han sannolikt råkat ut för en olycka under fiske eller arbete. Nils hade ingen som talade för honom. Och under samma tidsperiod som människor som dött i suicid begravdes i tysthet på norra sidan begravdes människor som rådman Johan Asplind som avlidit i lungsot på norrsidan om kyrkan i egen grav. Eller Geswornen Magnus Fahlström från Hästberg som "nedsattes han emillan tornmurn och fru Hedenbladhs graf på norra sidan”.

Några gravkartor från den här perioden finns inte för Falu Kristine eller Stora Kopparbergs kyrkogårdar. Det hade varit fantastiskt att kunna knyta alla dessa noteringar till befintliga platser men det är troligtvis inte längre möjligt. Några noteringar lämnar en med fler frågor än svar. Den fyraårige Johan Eric till exempel, han begravdes 21 augusti 1789 "Begrafven ensam i en jordgraf på kyrkogården". Vad skulle inte räknas som en jordgrav på kyrkogården? Och den 31 december 1790 begravdes madame Brita Christina Öfverman från Västra Falun, "Bergsman Lars Gilles enka på västra Falun varit jordegumma i många år. Lagd uti kyrkans graf på kyrkogården” på Falu Kristine kyrkogård. Hade kyrkan en egen grav? Eller Johan, tre år, från Prästtägten, som den 1 juli 1798 "Den 1 julii Klockan 1/2 till 9 före middagen, uti Graf-Chors grafven". Vad innebar Graf-chors graven? Var det helt enkelt ett gravkor som hörde till familjen? Eller ett gravkor som hörde till kyrkan? Och den 3 juli 1804 “den 3 julii kl 6 eftermiddagen i kyrkan bars ut och kommer att läggas in i vinter i egen graf”. Varför inte direkt? Det var mitt i sommaren och borde därför varit angeläget och lätt att gräva.

Så många vidare frågor!

Sammanställd information baseras på Falu Kristine Död- och begravningsbok, Stora Kopparbergs Död- och begravningsbok, Döden gästar av Louise Hagberg, Stora Kopparbergs kyrkogård, inventering av Dalarnas länsmuseum och Döden som straff av Titti Fendin.

Marlein - everyday life

Leta i den här bloggen