Min farfar växte upp som fosterbarn. Fosterhemsplaceringar har genom historien spelat en framträdande, och ofta smärtsam, roll i den svenska barnavården. Under min egen uppväxt var farfars bakgrund omgärdad av tystnad; det sades alltid att ingen visste något om hans ursprung innan fosterhemsplaceringen. Farfar själv var en man präglad av ett svårt lynne, något som idag framstår som en naturlig förklaring av hans uppväxt.
Budskapet till oss efterkommande var tydligt: Fader okänd. Fråga inte, leta inte. Trots tystnaden fanns det ändå ett fåtal fragmentariska berättelser som dröjt sig kvar. Det talades om en kvinna vid namn ”tant Edit” som ibland kom och hälsade på i fosterhemmet. Vem var egentligen denna tant Edit? Att hon i själva verket var farfars mor var underförstått. Det fanns en mamma – men varför hon lämnat bort honom, och vem som var fadern, framstod länge som gåtor som kanske aldrig skulle få ett svar.
Denna sammanställning är resultatet av sökandet efter de svar som farfar aldrig fick, eller aldrig kunde förmedla.
Jag hade min farfars födelsedata och visste att han var född i Gävle, så att börja med födelseboken kändes som det enda naturliga steget. Kanske fanns där en adress eller någon annan tråd att börja dra i. Kyrkböckerna finns i dag digitaliserade, och när jag väl letat upp rätt socken, rätt år och rätt dag, fann jag honom precis där han skulle vara.
Han stod uppskriven i födelseboken som oäkta son till Edit Maria Skog, född 1891, och – här fick jag svårt att andas – Henrik Bernhard Bernvall, född 1898.
Det gungade under fötterna på mig. Sanningen hade funnits där, svart på vitt i kyrkböckerna, ända sedan 1922 utan att någon i familjen faktiskt hade undersökt saken. Namnet på den okände fadern, som varit en hemlighet i generationer, krävde inte mer än en sökning för att träda fram ur historien.
Jaha, och nu då?!
Jag åkte till kommunarkivet i Gävle och kom hem med hela barnavårdsnämndens protokoll över farfar. Nu var det dags att börja lägga pussel!
Vi börjar med min farfars mamma.
Edit Maria Skog föddes den 6 november 1891 i Gävle Heliga Trefaldighets församling. Familjen bodde på Smedjegatan 26 i Gamla Gävle samt på Femte tvärgatan 22 i stadsdelen Brynäs. Tvärgatornas bebyggelse uppfördes i mitten av 1800-talet och bestod främst av arbetarbostäder. I dag är dessa miljöer borta; nästan allt revs under 1970- och 80-talen, inklusive huset på Femte tvärgatan.
Edits föräldrar var Johan Erik Skog och Matilda Helena Skog (född Mattsson). Fadern Johan Erik var född i Falun, där hans far Johan Edvard Skog verkat som skomakargesäll under 1860-talet. Edit var äldst i en syskonskara på fyra; efter henne följde Elsa Helena, Essy Hildegard och Erik Mattias. Någon hade visst en förkärlek för namn på bokstaven E...
I arbetslivet var Edit flitig. Hon arbetade som textilarbeterska vid Gefle Ångväveri och befordrades någon gång under 1930- eller 40-talet till föreståndare vid väveriet.
Barnen och fosterhemmet
Edit fick tre barn, alla födda utanför äktenskapet, vars öden kom att präglas av tidens sociala strukturer:
Adolf Bertil (f. 1914): Edits förstfödde son döptes till Adolf Bertil. Hans far förblev okänd för barnavårdsnämnden, då Edit antingen inte kände till namnet eller valde att inte uppge det. Bertil var det enda av barnen som fick växa upp hos Edit på Femte tvärgatan.
Sven Börje (f. 1920): Under graviditeten bodde Edit hos familjen Backman i Dalsäng, Ovansjö socken. Efter födseln lämnade hon kvar pojken hos Backmans och flyttade själv tillbaka till sitt föräldrahem. Fadern, Gustaf Engman vid Gävle Sparbank, erkände faderskapet och betalade underhåll, men på villkoret att barnavårdsnämnden inte avslöjade detta för hans föräldrar eller arbetsgivare.
Bert Holger (f. 1922): Edits sista barn föddes den 1 november 1922. Eftersom brodern Börje redan bodde i ett passande fosterhem, placerades även Holger där som nyfödd. Fadern, Henrik Bernhard Bernvall, lämnade Gävle så snart han fick veta att Edit var gravid. Det dröjde till 1927 innan barnavårdsnämnden lyckades lokalisera honom i Kumla och senare Örebro. Henrik förklarade i brev att han saknade medel då han under två år vårdats på sanatorium i Garphyttan, vilket också har kunnat verifieras. Journaler är väldigt informativa... Sista gången Edit träffade Henrik var på Järnvägshotellet i Gävle; då visste hon ännu inte att hon väntade barn.
År 1933 registrerades Börje och Holger i sitt familjehem, vid 13 och 11 års ålder. Varför de skrevs som inflyttade först då är oklart, eftersom de bott där sedan födseln. Under samma period står även Edit och sonen Bertil som registrerade i Sandviken. Enligt barnavårdsnämndens anteckningar bodde de då i en lägenhet där, möjligen för att Edit ville vara närmare sina andra söner. Fosterföräldrarna Per Johan (f. 1889) och Elsa Backman (f. 1891) ägde en stor bondgård, hade ett eget barn och tog emot flera fosterbarn. De blev mycket förtjusta i Börje och övervägde adoption, men båda pojkarna stannade kvar som fosterbarn fram till 18-årsdagen. Vid sin konfirmation ropades pojkarna upp med sin mors namn, ett namn de själva inte kände till. Stackars barn...
Edits sista tid
Den 2 april 1943 flyttade Edit till Kaserngatan 74 i Gävle (även detta hus är rivet). Hon avled av en hjärtattack 1946, endast 55 år gammal. Edit ligger begravd på Skogskyrkogården i Gävle i en familjegrav tillsammans med sina föräldrar och systern Elsa (plats kistgrav 0046).
Familjen Skog levde trångbott under enkla förhållanden med vatten och utedass på gården. Vid något tillfälle drabbades familjen av tuberkulos. Sjukdomen spreds snabbt och smittade fadern Johan Erik, modern Matilda Helena samt syskonen Elsa Helena och Erik Mattias. Elsa avled den 1 juli 1931, endast 38 år gammal, efter att ha vårdats de sista fem åren av sitt liv på sanatorium. Sammanlagt var hon inlagd i 1440 dagar och genomgick en resultatlös operation.
Essy Hildegard fick sonen Åke Viktor den 13 maj 1914, bara en vecka efter att Edit fått sonen Bertil. Pojkarna döptes av samma präst. Fadern till Essys son var okänd. På Digitalt museum finns bilder bevarade på både Essy och Åke.
Elsa Helena fick dottern Britt Helena 1923. Fadern var poliskonstapeln Harald Curus Lagerman (f. 1896). Han var vid tillfället redan gift och hade två barn med sin hustru Lilly.
Erik Mattias (f. 1899) gifte sig med Berta Helena från Falun. De fick sonen Erik Börje 1927. Erik Mattias arbetade som chaufför åt Gefle ångbryggeri men fick sparken efter en pilsnerstöld. Familjen var mycket fattig; Erik arbetade senare som byggnadsarbetare, men då hustrun Berta var sjuklig och oförmögen att arbeta fick de klara sig på en enda lön.
Och denna mystiske Henrik då, vem var han?
Henrik föddes den 22 mars 1898 i Unbyn, Överluleå socken. Han var äldst av sex syskon och växte upp på moderns föräldragård. Han genomgick små- och folkskola och konfirmerades i Boden vid 14 års ålder under namnet Karlsson. Namnet Bernvall antog han 1919.
Henrik hade en militär bakgrund vid I19 i Boden där han blev korpral. Mellan 1918 och 1921 arbetade han i skogen och som tidskrivare. Under denna tid finns han även registrerad som smittad av syfilis, en sjukdom han behandlades för under tre år. År 1922 kom han till Gävle för arbete vid Bryntes skofabrik, men lämnade staden för Närke när Edits graviditet blev känd. Mellan 1924 och 1925 vårdades han på Garphytte sanatorium för tbc.
Det första äktenskapet
Den 8 mars 1930 gifte sig Henrik med Marika. De fick sonen Karl-Olov Henrik Bernvall (f. 1930), som alltså var ett halvsyskon till Holger. Familjen bodde på Kristinagatan 13 i Örebro. Under sina aktiva år ansågs Henrik vara en mycket skicklig yrkesman och klackslipare, och han var kunglig hovleverantör av skor. Han beskrevs som rundlagd (174 cm lång, 96 kg). Karl-Olov gick bort 2020 och vilar i Onsala; hans efterkommande bor i dag i Strängnäs och Pålsboda.
Det andra äktenskapet och tragedin
År 1945 gick Henrik och Marika skilda vägar. Marika hade önskat skilsmässa under en längre tid då hon inte ansåg att de passade ihop, även om de inte hade något otalt med varandra. Hon hade dock valt att vänta med separationen tills sonen Karl-Olov vuxit upp.
Under ett besök i hemstaden Boden 1947 träffade Henrik den frånskilda flerbarnsmamman Berta Riström på en dans. Några dagar senare sökte hon upp honom med en förfrågan om att få bo hos honom i Örebro medan hon sökte arbete där, vilket Henrik gick med på. Berta följde med söderut, men kom sig aldrig för att söka något jobb. För att ge henne en sysselsättning köpte Henrik år 1948 Sturekaféet för sina sparade pengar och ett banklån. Året därpå byttes caféet mot Våffelbruket i Adolfsberg på Hagalundsvägen 46, och 1950 ingick paret äktenskap.
Henriks och Bertas gemensamma tid kantades snart av problem. Initialt skötte Henrik bokföringen, men Berta tog över driften alltmer och drev den till slut nästan helt själv, trots att Henrik stod kvar som ägare. I mitten av 1950-talet hotades verksamheten av konkurs efter att Berta försummat skatteinbetalningarna. En lösning ordnades genom ett kontrakt där Bertas dotter övertog skatteskulderna mot att företaget med samtliga inventarier skrevs över på henne – en uppgörelse som lämnade Henrik med känslan av att ha blivit lurad på både sitt företag och sina livsbesparingar.
Livet på Våffelbruket blev alltmer utsvävande och störande för grannskapet. Det anordnades vilda ”spritfester” och makarna utvecklade en hård ton och bråkade ständigt. Henriks första fru, Marika, menade att detta beteende var helt olikt den Henrik hon känt; han som tidigare varit nykterist hade nu börjat dricka.
I början av 1958 ansökte Henrik om skilsmässa med hänvisning till att hustrun skulle ha varit otrogen. Det ryktades att Berta flörtade öppet med kunderna, även om faktiska bevis för otrohet förblev oklara. Skilsmässan vann laga kraft i september 1958. Henrik ålades då att betala ett underhåll på 150 kronor i månaden under ett års tid, något han fann djupt orättvist eftersom han ansåg att det var Bertas svek som orsakat splittringen samt att hon redan tagit allt han ägde i form av företaget.
Tiden i anslutning till separationen var förnedrande för Henrik. Han bodde periodvis hos sin son och periodvis i en enkel stuga intill Våffelbruket, då Berta vägrade låta honom bo kvar i huset. Som en sista åtgärd valde Henrik att säga upp kontraktet för lokalerna. På grund av de tidigare problemen med fylla och bråk var fastighetsägarna inte heller villiga att låta Berta teckna ett eget kontrakt.
Den 19 september 1958 utspelade sig den slutgiltiga tragedin. Henrik tog sig in i lägenheten ovanpå fiket där Berta fortfarande bodde. En diskussion uppstod om huruvida hon haft manligt besök, vilket fick Henrik att tappa besinningen. Han grep tag i en kniv och förföljde Berta in i sovrummet, där han utdelade flera hugg. Hennes assistent, som bodde i ett rum i samma hus, skyndade till platsen när hon hörde Bertas skrik. Assistenten vittnade senare om hur hon fann Henrik sittande gränsle över Berta medan han måttade slag mot hennes kropp, även om hon vid det tillfället inte såg någon kniv.
Medan Henrik lämnade platsen hjälptes assistenten och grannarna åt att larma ambulans. Vid ankomsten till Örebro lasarett var Berta redan medvetslös, och hon avled senare under operationen. Hon fördes till sista vilan på en kyrkogård i sin hemort Boden.
Efterspel och dom
Henrik överlämnade sig omedelbart till polisen och dömdes till tio års straffarbete för dråp. Han hävdade genomgående att han aldrig haft för avsikt att döda sin exhustru och att han inte fullt ut förstått sina egna handlingar i stunden. Straffet avtjänades på Örebro stadsfängelse.
Under utredningen vittnade Henriks son, hans första fru Marika och flera tidigare arbetsgivare om att Henrik tidigare i livet alltid varit en lugn och skötsam man som varken drack eller använde grovt språk. De menade att något i hans lynne tycktes ha förändrats under de åtta åren med Berta, och att händelsen sannolikt utlösts av hur han blivit behandlad. Bilden nedan visar huset som Våffelbruket hyrde och där mordet på Berta skedde.
 |
Källa: Örebro länsmuseums bildsamling. Och det här är skjulet på gården där Henrik bodde. |
 |
| Källa: Örebro Länsmuseums bildsamling |
|
De sista åren
Byggnaden där Våffelbruket låg finns kvar än i dag och används som privatbostad. Henrik avled den 30 augusti 1968 vid 70 års ålder. Han hade blivit utsläppt i förtid för gott uppförande och levde sina sista år i en lägenhet som Vasakyrkan i Örebro ordnat åt honom. Kyrkan hade stöttat honom under fängelsevistelsen, och han hade under sina sista år blivit djupt religiös. Henrik Bernvall ligger begravd på Norra kyrkogården i Örebro, inom kvarter AF.
Olösta gåtor: Vem var Henry Skog?
Under min jakt på Edit och Henrik hittade jag ett fotografi på stadsarkivet i Gävle. Fotografiet föreställde en man som till utseendet påminde mycket om min farbror. Fotografiet från 1917 visade en man i 20-årsåldern med namnet Henry Skog. Hans ålder stämmer överens med Edits syskonskara, men han finns inte registrerad som barn till Johan Erik. En teori är att han kan vara en kusin från Hedemora-grenen av släkten. Nästa steg i sökandet blir att kartlägga Johan Eriks ursprungsfamilj i Falun för att se om pusslet går att lägga.
Sammanställd information baseras på utredningar från barnavårdsnämnden, fattigvårdsstyrelsens protokoll, sjukjournaler, Gävle Heliga Trefaldighets kyrkoarkiv, Gävle Staffans kyrkoarkiv, Örebro Nicolai kyrkoarkiv och polisens förundersökning.
Kommentarer
Skicka en kommentar