Under mina eftersökningar runt släkten blir det ofrånkomligt så att man kikar i död- och begravningsböckerna med jämna mellanrum. I en stad som Falun står det relativt ofta en dödsorsak kopplad till arbetet i gruvan. Jag kunde till slut inte låta bli att gå igenom böckerna för att se efter, deras realitet, deras arbetsmiljö. Min sammanställning är dock långt ifrån heltäckande och jag har utelämnat flera dödsfall vid de tillfällen som jag redan hittat många med samma dödsorsak.
Under 1700-talet och 1800-talet var livet för arbetarna vid Stora Kopparberget präglat av extrema risker. Gruvan skördade regelbundet offer genom ras, fallolyckor och kvävning av giftiga gaser, så kallad ”os”. Män i alla åldrar, från unga tjugoåringar till erfarna sextioåringar, föll offer för det farliga arbetet under jord. Särskilt tragiska är noteringarna om hur hela familjer drabbades, som när far och son Björk omkom i samma ras den 16 oktober 1794, "af ett gruffall ihjälslagen", tillsammans med ytterligare en gruvarbetare, 63-årige Johan Andersson Kullberg. Även ovan jord lurade farorna; maskinerier vid konstgångar orsakade svåra lemlästningar och människor klämdes ihjäl i vattenhjulen.
Det exakta antalet döda under Falu gruvas tusenåriga historia är inte dokumenterat, men det rör sig troligen om tusentals gruvarbetare över seklen. Den officiella siffran är 800 stycken, men den är med stor sannolikhet missvisande då jag hört att det enbart var de som dog nere i gruvan som kom med i statistiken. Hann du komma upp innan du dog kom du inte med.
”Nedryckt i en sänkning i grufvan...”
De faller, en efter en, ned i gruvans mörker. Att slå ihjäl sig efter att ha fallit ned i sänkningar i gruvan var en av de allra vanligaste dödsorsakerna. En sänkning innebar att man anla en vertikal eller brant lutande gång under jord för att koppla ihop olika produktionsnivåer. Att arbetarna föll ned i sådana sänkningar är lätt att förstå när man tänker på hur mörkt, blött och ojämnt det var nere i gruvan.
Varje arbetare hade ett bloss med sig som han tände på den eld som hela tiden brann i en öppen spis i anfarten till gruvan. För att kunna klättra hade man blosset mellan tänderna. Mången var de gruvarbetare som hade håret svett på ena sidan huvudet, den sida där han hade blosset. Någon som lär ha varit en vanlig syn i Falun.
Den 1 december 1800 hände det: den 34-årige gruvarbetaren Eric Janson Wikström från Gamla Berget föll ned i en sänkning i gruvan och avled. Kanske tog han bara ett enda felsteg. Samma öde drabbade Johan Janson Sundberg från Östanfors den 27 maj 1803, Anders Jansson Ensholm från Puttbo den 7 april 1804, eldvaktaren Eric Bergman (70 år) den 1 februari 1806, Daniel Jansson Lundström den 23 maj 1807 och linslagaren Erik Korpgren (55 år) den 11 augusti 1807. Det står i kyrkboken att Korpgren "dog genast", vilket får en att undra hur många som inte gjorde det.
Det finns svar på det också... Som Carl Gustaf Carlsson Berg, 56 år, som den 13 februari 1783 blev "Slagen uti grufvan och dödde strax" eller Anders Erson Svensk som den 9 augusti 1785 blev "slagen af ett bergras uti grufvan deraf han strax blef död". Men det fanns även de som Jacob Matsson Berg, som blev "slagen i Grufvan den 11 november och avled den 18 november 1788”.
|
Källa: Stora Kopparbergs kyrkoarkiv. Död- och begravningsbok 1799-1830 |
Hemmet som sista anhalt
Kyrkböckerna visar att de flesta dog hemma. Deras kamrater lyfte dem ur gruvan och bar dem hem för att de skulle kunna få dö där. Ett fåtal avled på gruvans sjukstuga. För att hantera de många skadorna inrättades ett hospital 1695, ofta betraktat som landets första akutsjukhus, med tolv sängplatser.
Ödena är många och våldsamma. Anders Göransson Dikman blev "nedryckt i en sänkning i grufvan den 20 oktober" 1796 och avled den 4 november. Johan Johansson Hammar “skadades genom ett fall i Stora Kopparbergs grufva, vilket sedan förorsakade döden” den 11 maj. Han avled i sitt hem i Östanfors, 28 år gammal. Daniel Sundin, 23 år, “Nedföll i Creutz schakt och krossades” den 27 november 1843. Creutz schakt är mer än 200 meter djupt…
|
I bildens mitt syns Creutz lave, nedgången till Creutz schakt. Fotat 1920. Källa: Teknik- och industrihistoriska arkivet / Tekniska museet (ARK-K209) |
”Död af os neder i grufvan...”
Under 1700-talets början blev oset från hundratals tillmakningseldar så farligt att man införde särskilda osdygn. Systemet mötte motstånd, vilket ledde till hårda straff som tre gatlopp för dem som bröt mot reglerna. Röken var så genomträngande att även hästarna måste tas upp till ytan under dessa dygn. Gruvdrängarna var tvungna att veta exakt var det fanns friskt luftdrag för att inte osas ihjäl när eldarna tog fart.
Trots försiktighetsåtgärder fortsatte oset skörda liv. Den 9 juli 1786 blev Anders Andersson Scherberg 40 år “Död af os neder i grufvan”. Den 3 april 1789 blev Daniel Hansson “Af os uti grufvan död, deroch igenfunnen”. På julafton den 24 december 1809 gick Per Jansson Dahlström ned för att tända tillmakningselden: "Maku blev förkvävd av os som förorsakade döden den 28 december i Östanfors". Den 15 januari 1842 blev Anders Andersson Norström och Erik Hanson Sandgren “ihjälosad i grufvan”.
|
Källa: Stora Kopparbergs kyrkoarkiv, Död- och begravningsbok. 1799-1830 |
Maskinens gap och krutets kraft
Skadorna var ofta direkt kopplade till den farliga miljön med rörliga maskiner och instabila bergväggar. ”Gruffall” (ras) och ”skutor” (stora loss-sprängda stenblock) orsakade dödliga krosskador. När man började använda krut tillkom skador från tidiga tändningar. Eric Erson Berg blev ”till döds skjuten”, vilket sannolikt betyder att han träffades av splitter eller tryckvåg från en sprängning ("skott"). Och Jacob Jacobsson Krus som den 25 augusti 1791 "Kom för skotet i grufvan under arbetet, död deraf strax".
Eric Jacobsson Trygg blev den 6 juli 1788 "Slagen i grufvan, lede sedan med tvånghet deraf till död", eller Olof Erson Elfström som blev “Slagen uti grufvan, 14 januari 1789, derefter döde. 17 aprilis”. Christian Korsgren blev "krossad af ett gruf-fall i grufvan" den 9 maj 1795, och den 26 mars 1796 blev Er. Erson Fahlgren "Af en i grufvan nedfallen skuta död". Stenblocken, eller skutorna, fortsatte att skörda liv även in på nästa sekel. Hans Persson Forsberg krossades av en malmskuta den 15 augusti 1814, och bara månaden efter, den 15 oktober, krossades Anders från Ryckepung av en skuta från taket. Per Andersson Ström mötte samma slut den 15 december då han blev “krossad af en i grufvan nedfallen skuta“.
Även "Konsten" (konstgången) var en livsfarlig fälla. Den 30 augusti 1790 dog Hans Andersson Broström efter att ha blivit "Skadad af konsten vid gruf, 7 veckor förut, mistade armen och benet i julu". Han avled på sjukstugan vid gruvan.
 |
| Källa: Falu Kristine kyrkoarkiv, Död- och begravningsbok 1776-1793. |
Den 7 november 1795 hade Er. Janson Könelius "Brutit benet av sig i grufvan". Smeden Eric Hanson Dahl klämdes ihjäl vid konsten i Fredriks lave den 23 juli 1802, och den 20 februari 1814 krossades Eric Anderson Hellström av "konsthjulet i schacktet".
När man läser om Olof Matsson Hedenberg som den 26 oktober 1810 hittades avliden i en av Östanfors hyttor, kan man inte låta bli att fundera på om det fanns någonting kvar att begrava….
Jag kommer inte kunna låta bli att fortsätta gräva i kyrkböckerna. Den här sammanställningen omfattar 1700-talet och första halvan av 1800-talet. Så, det lär komma fler inlägg framöver.
Sammanställd information baseras på Falu Kristine Död- och begravningsbok, Stora Kopparbergs Död- och begravningsbok och ARBETSMETODER OCH ARBETSVILLKOR I FALU GRUVA UN DER ÄLDRE TID Föredrag hållet av Sven Rydberg vid Bergshistoriska utskottets höstmöte i Falun den 7.10.197 1
Kommentarer
Skicka en kommentar